Ibland sägs det att det finns folk som gillar att vara olyckliga. Som om det faktiskt fanns någon som gottade i sig i känslan av att allt känns skit. Njöt av att gråta hela natten lång. Eller skära tänder i frustration. Som man bäddar får man ligga. Som man sår får man skörda. Eller nåt. Jag tycker det är rent skitsnack.
Förutom i ett avseende: surtanter! De älskar att klaga på allt. Ju värre det är, desto bättre! Och finns det inget att klaga framför ögonen på dem så böjer de sig bara ner på marken och letar där. Förpestar och surar ner för alla andra. Och Östersjön.
Men det är egentligen inte ens det jag vill skriva om. Och jag har inte tänkt igenom vad jag vill skriva om heller. Men en sak har jag funderar på i min meningslösa tankevärld den här veckan. Min slutsats blev: jag har sett alldeles för många filmer och läst för mycket böcker!
För vi känner alla till upplägget i amerikanska komedier. Två personer träffas. Går ut på och äter. Kysser varandra under månen. Och alla stjärnor blinkar. Allt är lyckligt och de mår bra. Och vi mår bra. Men sen kommer den oundvikliga incidenten när en av huvudrollerna får reda på en hemlighet. Lögn. Sanning. Och plötsligt är det molnigt. Filmmusiken går i moll. Tjejen gråter och tröstäter choklad. Killen sitter ensam och dricker öl. Och deras lycka är en omöjlighet. Men som tur är, och det är ju därför vi alla älskar amerikanska komedier, så vet vi att det kommer bli ett lyckligt slut. För snart blir den ena parten den starka som går och ber om ursäkt. Inser att det är värt att vara två i alla fall. Och så kysser de varandra igen. Och alla är lyckliga igen. Underbart!
Eftersom jag är helt besatt av lyckliga slut tror jag att det alltid ska vara så bakom filmduken med. Att vi, du, jag, de och ni kommer få samma slut som Anna Scott och William Thacker!
Men filmer som Notting Hill skapades av sådana som jag. Som så desperat vill att livet ska vara så. Men som innerst inne vet att om vi har tur så når vi så långt att det slutar efter kysser under månen. Och då blinkar inte ens stjärnorna!
Har du 0ckså en dröm?
Förutom i ett avseende: surtanter! De älskar att klaga på allt. Ju värre det är, desto bättre! Och finns det inget att klaga framför ögonen på dem så böjer de sig bara ner på marken och letar där. Förpestar och surar ner för alla andra. Och Östersjön.
Men det är egentligen inte ens det jag vill skriva om. Och jag har inte tänkt igenom vad jag vill skriva om heller. Men en sak har jag funderar på i min meningslösa tankevärld den här veckan. Min slutsats blev: jag har sett alldeles för många filmer och läst för mycket böcker!
För vi känner alla till upplägget i amerikanska komedier. Två personer träffas. Går ut på och äter. Kysser varandra under månen. Och alla stjärnor blinkar. Allt är lyckligt och de mår bra. Och vi mår bra. Men sen kommer den oundvikliga incidenten när en av huvudrollerna får reda på en hemlighet. Lögn. Sanning. Och plötsligt är det molnigt. Filmmusiken går i moll. Tjejen gråter och tröstäter choklad. Killen sitter ensam och dricker öl. Och deras lycka är en omöjlighet. Men som tur är, och det är ju därför vi alla älskar amerikanska komedier, så vet vi att det kommer bli ett lyckligt slut. För snart blir den ena parten den starka som går och ber om ursäkt. Inser att det är värt att vara två i alla fall. Och så kysser de varandra igen. Och alla är lyckliga igen. Underbart!
Eftersom jag är helt besatt av lyckliga slut tror jag att det alltid ska vara så bakom filmduken med. Att vi, du, jag, de och ni kommer få samma slut som Anna Scott och William Thacker!
Men filmer som Notting Hill skapades av sådana som jag. Som så desperat vill att livet ska vara så. Men som innerst inne vet att om vi har tur så når vi så långt att det slutar efter kysser under månen. Och då blinkar inte ens stjärnorna!
Har du 0ckså en dröm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar