Livs levande

Ikväll har jag träffat världens mest fantastiska man (efter Jesus). Och jag överdriver inte! Han är mannen bakom ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er. Han ÄR ni inte vackrast världen, men världen är vackrast i er. Helt fantastisk. Jag ville bara försvinna in i en Emil Jensen-bubbla och börja göra en massa gott för andra människor. Och förändra världen. Och kasta potatisen där all världens likgiltighet är samlad på... Kadaffi? Jimmy Åkesson? Joakim von Anka?!

Men samtidigt som jag är sjukt inspirerad och lycklig, är jag melankolisk och djupt bedrövad ända in i hjärtat. Det tjatas så mycket nu för tiden om att man ska leva i nu. Och för kanske första gången gör jag verkligen det. Jag är så lycklig och glad. Men det som får mig att gråta obehindrat är att nu alldeles för snabbt blir då. Speciellt att just detta nu är så kort. Jag vill att det ska vara som i min kära värld, att man kan stanna tiden och att nu ska få övervinna både då och sen! Att allt som är så fantastiskt måste ta slut leder bara till sjukt onödig folkohälsa. En destruktiv naturlag.

Men jag fick i alla fall en onerladdningsbar kram och en helt fantastisk kväll!