My little pony

Det är så kallt att man inte kan spänna fast sadeln. Fingrarna fumlar. Tårna har man för länge sedan tappat kontakten med. Näsan rinner. Hästarna luktar bajs. Men ändå är det romantiskt. Och helt underbart. Lite Emil i Lönneberga-känsla faktiskt. Hästarnas vinterpäls är fantastisk. Rytmen är avkopplande. Eller adrenalinkickande. Naturen är breathtaking. Snön gnistrar. Det fattas bara en lång fladdrande klänning och en prins på springaren intill för att fullända sagokänslan.

Min barndomslängtan har äntligen blivit verklighet. I färgsprakande lövfärger, spöregn och idag 10 minusgrader har jag skrittat, travat, galopperat och inte ramlat av en enda gång. Jag ser smällfet ut i mina tre tröjor och vinterjacka. Men "min" isländare Pila skrattar inte åt det.

Väva

Vem hade kunnat ana att vävning är kul?

Kommersiell kärlek?

Just nu sitter jag i tv-rummet/Dales kontor tillsammans med min brokiga 'familj'. Bonde söker fru rullar på tjockburken och alla är engagerade och insatta i böndernas förehavanden. Jag sitter mest och himlar med ögonen och stör mig på hela konceptet. Jag tycker bara att det är tragiskt. Och pinsamt. Det handlar om att framkalla kärlek. Kommersiell kärlek.

Allt bygger på förväntningar. Man bygger upp förväntningarna om man ska komma dit och bli stormförälskad. Och plötsligt har man nio rivaler dessutom. Känslorna svallar. Alla är störtförälskade efter en femminuters speeddate.

Inför ett helt kamerateam ska man tala ut vad man känner och berätta hur romantiskt det var när de mockade korna. Tillsammans med de sju andra tjejerna. Och när frågorna "Hur ser du dig själv om fem år?" och "Blir du rädd inför tanken att skaffa barn?" dyker upp gäller det att svara rätt. Inte nödvändigtvis vad man själv känner.

Under stela förhållande, kamerateam, halva Sveriges befolkning och uppdiktade känslor kan man tydligen framkalla kärlek. Men vad händer med dem som åkt ut? De som inte bönderna var så intresserade av? Vad gör de med känslosvallarna när de inte längre syns i tv? Erbjuds de en treveckors terapi? Troligtvis inte.

Just nu kysser en av bönderna en av tjejerna.

Nej vet ni vad. Kärlek är inget man hittar på. Skapar. Presterar. Framkallar. Kärlek är en gåva.


(Christian hälsar att han är bäst.)

Resfeber

Jag vill resa. Långt. Eller kort. Helst till Frankrike. Paris. Men Reykjavik, Wien eller Edinbourgh skulle jag inte tacka nej till. Inte St Petersburg, Nairobi eller Berlin heller.

Jag vill flanera på smala gator. Dricka te och äta macarons på Ladurée. Sitta i en park och kisa mot solen. Smyga in i en alldeles för stor katedral och tända ljus. Titta på antikt porslin och spruckna läderväskor på en marknad. Köpa färgglada klänningar. Lyssna på gatumusiker och skratta åt clownen. Gå på restaurang sent på kvällen.

Vill du åka med mig?

Jag skyller nog min feber på Lovisas blogg.

Utsällning

Här kommer lite bilder från utställningen som jag lovade. Den fåniga katten har jag sytt och konstigt nog sålt. Sockerskålen och muggen har jag drejat. Men ingen raku, utan vanlig stengodsbränning.

Here's some photos from our art exhibition. I have sewn the silly kitten and astonishingly sold it. I have thrown the sugar bowl and the mug. It's not raku, but normal stonewareglaze.

Musician, please take heed

I höstens mörker har jag kommit på en mysig sysselsättning för att inte bli mörkrädd. Vad du behöver är: en filt, spotify, en stor kopp te, stickor/virknål och garn. Sedan kurar du ihop dig i sängen, alternativt en skön soffa, med tekoppen inom räckhåll, ladda ner min supermysiga sportifylista och finally, sticka!

Åtminstone. Lyssna på det här. Det kommer lysa upp höstmörkret. Det är sant.

In the dark pitch autumn-night, I have come at a good job of not being afraid of the dark. What you need is: a blanket, Spotify, a large cup of tea, knittingneedles / crochet hook and yarn. Then you make yourself comfortable in your bed, or a nice sofa, with the teacup within reach, download my supercozy sportifyplaylist and finally, knit!

At least. Listen to this. It will light up the dark days of autumn. It's true.

Raku

I skolan har vi underhållit oss med att bränna raku - en gammal japansk metod att bränna keramik. Något av det bästa med att jobba med keramik är att det är lite som julafton varje gång man öppnar ugnen efter en bränning. Leran lever sitt eget liv och struntar ganska mycket i hur jag vill att det ska se ut. Med rakubränning är det ännu mer spännande, för då skiter leran fullständigt hur jag vill ha det. Och reslutatet blir minst sagt oväntat. Överraskande.

Man bränner utomhus i tunnor täckta med keramiskt fiber. Här har vi lagt ner våra glaserade gods.

Sedan tänder man på och ökar gasolen allt eftersom. Tills det är si så där 900 grader varmt.

Man lyfter ut godset när det är som varmast och lägger ner det i en annan tunna, fylld med sågspån. Eld = bra i rakubränning. (Ni kommer se varför sen.)

När man lyfter ut godset är det varmt och silvrigt och blankt och fint och mycket sotigt. Så det som väntar är skrubb med borste och svinto tills allt sot är borta och det kan se ut så här:

Vitt med krackeleringar. Nice. Kopparblankt. Nice. Svart. Nice.
Det här är bara en väldigt liten del av allt vi brände. Vill ni se det i sin helhet och snyggare saker? Kom till vår utställning på Glimåkra Folkhögskola imorgon, på fredag eller på lördag vettja! (Annars, vänta tills jag fotat utställningen. Men ni vet hur seg jag är på att uppdatera min blogg. Just a hint.)

Och finally. Min klass (och jag) är otroligt snygga.

Noselake

I helgen befinner jag mig i Nässjö. Min fula gamla hemstad välkomnade mig med snö. Sedan snöblask. Och tillslut regn. Men värmen hemma tinade upp mig, trots att 'Prince of Persia' var så dålig att vi inte orkade se klart den. Och trots att mina tre syskon röstade på att jag skulle spela mamma, vilket innebär att jag får ta hand om all disk och matlagning och städning och andra trista sysslor. Men jag är glad ändå. För blåbärspajen var inte såå trist att göra.

This weekend I will be in Nässjö. My ugly old hometown welcomed me with snow. Then sleet. And finally rain. But the warmth at home thawed me, even though the 'Prince of Persia' was so bad we could not manage to watch it to the end. And despite the fact that my three siblings have voted for me to play mother, so that I can take care of all washing and cooking and cleaning and other boring tasks. But I'm happy anyway. For the blueberry pie was not sooo boring to do.

Mormors rutor

I helgen har jag riktigt nördat mig! Som en drogmissbrukare drogar har jag virkat. Virkat. Virkat. Jag hann klart med min sjal som jag ville. Och den är ljuvligt cerise. Med ljuvliga nyanser. Ljuvligt varm. Ljuvligt skön. Och ljuvligt fin, om jag får säga det själv.

This weekend I've been a really geeky! Like a drug-addict uses drugs, I crochet. Crochet. Crochet. And I finished it in 3 days as I wanted. And it is lovely cerise. With lovely hues. Lovely warm. Lovely comfy. And just looking lovely, if I may say so myself.

En höstpromenix

Ni tycker säkert jag är konstig som tycker att hösten är den bästa årstiden. Men det är bara för att hösten hela tiden blir nertittad på. Smutstalad. Allt man hör om hösten är hur kallt och kyligt och grått det är. Nej nej NEJ! Det är så fel! Hösten är så galet försprakande och mysig att jag inte kan få nog! Titta på de här bilderna från gårdagens långpromenad och tänk om:

You probably think I'm weird to think that autumn is the best season. But it is just because everything you hear about the autumn is the bad parts. Cold and chilly and gray it is. No no NO! It is so wrong! Autumn is so crazily richly coloured and cozy that I can not get enough! Look at these pictures from yesterday's long walk and think twice:

Älska mer

Ibland blir jag otroligt trött på svenskheten. Speciellt när den blir så uppenbar när jag bor i ett internationellt hus (för att uttrycka det på ett flashigt sätt). Det som stör mig idag är att det i Sverige är helt okej att rabbla upp alla saker man älskar. "Jag älskar potatismos!". "Åh, jag bara älskar hösten!". "Jag äääälskar den och den och den här artisten!". "Spela gitarr är det bästa jag vet!". "Jag älskar blått!". Osv osv i all evighet. Det är hur lätt som helst att säga. Att tala vitt och brett om hur mycket man älskar något. Ordet älska har blivit ett uttryck för något trivialt. Hur mycket värde sitter i det ordet idag egentligen?

Men varför är det så vansinnigt svårt att säga till någon "jag tycker om dig"? Det vågar vi inte säga. Då blir det plötsligt personligt. Eller vad är det det beror på? Vad vi borde säga är "Jag älskar att äta potatismos med dig!". "Åh, vad jag älskar dig i höstfärger!". "Jag älskar att lyssna på den här artisten, för då tänker jag på dig!". "Spela gitarr för dig är något av det bästa jag vet!". "Jag älskar dig!".

Nej. Tyck galet mycket om något. Äska någon. Och framför allt, säg det! Gör inte ordet älska till något obetydligt. För när du väl ska uttrycka dina översvallande känslor för någon, vilket ord ska du då använda? Jag skulle inte bli så glad över att höra att du tycker lika mycket om mig som potatismos!


Sometimes I get incredibly tired of the Swedish character. Especially when it becomes so obvious when I live in an international house (to put it in a flashy way). What bothers me today is that in Sweden it is okay to recite all the things you love. "I love mashed potatoes!". "Oh, I just love the autumn!". "I looove this and this and this artist!". "Playing guitar is the best I know!". "I love the blue colour!". Etc., etc. for all eternity. It's easypeasy to say. To talk at great length about how much you love something. The word 'love' has become an expression of something trivial. How much value is in the word today, anyway?

But why is it so insanely hard to tell someone "I like you"? We don't dare. Then it suddenly would be personal. Or what is it? What we should say is "I love to eat mashed potatoes with you!". "Oh, how I love you in the autumn colours!". "I love listening to this artist, because then I think of you!". "Playing the guitar for you is one of the best things I know!". "I love you!".

No. Like something a lot. Love someone. And above all, say it! Do not make the word love into something of no significant. For once you should express your overwhelming feelings for someone, what word should you use? I would not be so happy to hear that you think as much about me as mashed potatoes!

Underbart är gott

En av mina största passioner i livet är fika och mat. (Och det är just därför jag aldrig kommer bli size zero, men för tillfället bekommer det mig inte alls!) Det är faktiskt så att de bästa stunderna i vardagen är när man sitter tillsammans och äter. Av någon anledning delar man en större gemenskap när man skyfflar in potatis i munnen än när man bara sitter och andas. Ganska intressant egentligen. Och lite av det bästa är att innan man äter måste man ju tillaga den. Grymt tycker jag. Så därför tänkte jag bjuda på ett av mina favoritvegetariskarecept (för recept har jag varit snål med hittills). Det är väldigt enkelt att göra, och passar bra till finare tillställningar. Som till exempel helgens bröllop. Men det passar lika bra alla andra tisdagar också.

NÖTPATÈ

4,5 dl skalad hirs
2,5 dl hasselnötter
3 kokta potatisar
3 gula lökar
Örtsalt
Paprikapulver
Rosmarin

Koka hirsen i ca 13 dl vatten tillsammans med en grönsaksbuljong. Pressa potatisen. Hacka nötterna och löken fint eller kör dem i en matberedare. Blanda samman allt med hirs och kryddorna. Smaka av.
Smörj en brödform (1,5 liters) noga. Klipp till en bit smörpapper och lägg i botten. Klicka i patén och garnera ev med hela hasselnötter. Grädda i 200 grader i vattenbad i ungefär 1 timme.
Servera kall till potatis och svampsås.

Yra

Nu ska jag överkonsumera ordet 'yra', för det är ett så sjukt bra. Och de här senaste dagarna har verkligen varit en enda stor yra. Matyra. Släktyra. Familjeyra. Glädjeyra. Kärleksyra. Stressyra. Dekorationsyra. Planeringsyra. Sömnbristyra. Oroligfördåligtväderyra. Klädselyra. Värkifötternaavklackskoryra. Värkifötternaavförmycketgåendeyra. Festyra. Bajshumoryra. Svensexeyra. Övningsyra. Musikyra. Den gemensamma nämnaren är: bröllopsyra. Och för min del har det mest betytt bakyra. Som resulterade i tårtyra. Yra. Yra... Väldigt beskrivande ord.

Jag kan tala om att jag bakade 24 sockerkaksbottnar. Använde 2,6 kg choklad. X antal liter grädde. 30 timmar. Minst. Men på fredagskvällen kom min vackra Madde och hjälpte mig med garneringen. Det tog 7 timmar. Galet. Utan henne hade det tagit 14. Fast mest troligt är att det inte hade blivit några tårtor alls då. Så tack tack tusentack Madde! Vi är ett grymt team! Och här kommer yran i bilder:

Den officiella bröllopsserien

Nu är min bror bortgift. Han är lycklig. Hans fru är lycklig. Jag är lycklig. Men sjukligt trött. Imorgon eller så... då kommer ett helt reportage om mitt bröllopstårtebak. Men until then, godnatt!

Valdag

Idag är dagen. Dagen. Med stort D. Dagen då alla svenskar förväntas rösta.
Välja.

Med all rätt. Det ska man göra. Men inte bara idag. Inte bara för att det är riksdagsval just idag. Utan varje dag. Med risk att låta kliché säger jag att vi gör val varje dag. En del superviktiga. En del mindre väsentliga. Men inte desto mindre avgörande. Varje morgon när vi kliver upp ur sängen väljer vi att leva just den dagen. Vi väljer livet. Glöm inte det!

Och idag som vi valt att leva har vi också förmånen att välja vilka som ska styra över Sverige. I valet och kvalet mellan pest eller kolera väljer jag kolerapartiet. För pesten är trots allt mycket värre!

Septemberregn

Om jag säger att det är höst nu, vad säger du då?

Ett riktigt bakslag

Jag ska baka min brors bröllopstårta. Eller inte bara en. Utan 11 tårtor. Det är 18 satser sockerkaksbotten. Och just nu känns det så här stort. Ja precis. Så stort att ni varken ser början eller änden. Och dessutom är jag vilse i en djungel av sugarpaste, marsipan, dekorfondant, sockermassa, marshmallowsfondant och grädde. Jag har lite ont i magen. Och när jag tänker på att folk är allergiska och borde få specialtårta vill jag inte leva mer.

Nej. Nu ska jag inte låta så här deppig. Tårtorna kommer att bli fantastiska. Och helt sanslöst goda. In time. Dessutom kommer min egen supermadde som en superman och stormar in i köket. Det ser jag fram emot. Så oroa dig inte Joel, du kommer bli imponerad av tårtorna. Jag lovar!

En dödsrolig kväll om sorg och saknad

Foto: Peter Westrup

Det finns ingen olycklig kärlek.
Det är bara idioterna som inte vill ha en som gör en olycklig!
Nej, kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den!

Bara för att jag var i Malmö i fredags. Bara för att jag såg Emil Jensen. Bara för att jag dog lite. Bara för att jag inte kan sluta att le när jag tänker på det. Bara för att Emil är den mest unika artist jag vet. Bara för att han är den bästa jag vet.

Övervinn det onda med gott!

Hur lätt är det inte att störa sig på den där tjatiga tjejen i klassen? Eller farbrorn som kör i 50 framför dig på en 90-väg? Eller personen som stal din kamera på semestern? Eller vännen som precis svek dig? Eller krossade ditt hjärta? Eller din dator? Irritationen morrar under ytan. Och inom dig tänker du ut en elak hämnd. Någon som har gjort dig så illa ska minsann få känna hur det känns!

Igår var jag på en fantastisk gudtjänst i Brobys fina gula kyrka. Dan predikade. Och han fick i alla fall mig att tänka till ordentligt och vilja bli riktigt radikal. För i bergpredikan (Matt 5-7) talar Jesus om för oss hur vi ska bete mot våra medmänniskor. Och mot de som gör oss illa. Älska din fiende! Vänd andra kinden till! Om någon tar din skjorta, ge honom din kavaj också! Om någon tvingar dig att gå en mil med honom, gå två!

Okej... stora ord. Enkla meningar, men så svåra att förstå! Omöjliga att genomföra. Men poängen är: hämnas du, så hämnas de tillbaka, och så hämnas du igen, och de igen, och igen och igen och igen. Krig.

Nej. Överraska! Få din ovän att tappa hakan. Bli förstummad. Då kommer de inte vilja göra något elakt igen. Övervinn det onda med det goda! Om du blivit sviken, ställ upp för din vän. Bjud henne på fika. Älska henne. Det enda du aldrig förlorar på att ge är kärlek.

För det går inte att besegra något ont med ont. Jag tror inte på fred så länge folk är hämndlystna . Nej. Om jag hade haft en dagens utmaning så hade det var just detta: besegra det onda med det goda!

Jaja

Jag vet att jag är sämst på att blogga. Men just nu har jag så mycket roligare saker för mig än att sitta framför datorn. Men jag lovar, snaaart ska jag skriva något revolutionerande och genomtänkt. Eller jag ska i alla fall skriva...

Huddle in Broby

Jag har flyttat hemifrån. På riktigt nu. Inte provisoriskt med en väska på 20 kg till London. Utan med ett helt billass. Till Skåne! Och det bästa är att här är det underbart. Jag bor i ett stort stort hus med sju andra ungdomar. Och jag inledde vårt kollektiv igår med att baka hippiebröd (och sanera köket). Här delar vi på det mesta. Smör. Skratt. Arbete. Bön. Och bestick. (Vi upptäckte att fem knivar och fem gafflar inte räcker så bra till åtta personer.)

Fram. Bak. Och mitt rum. (Som inte var klart då. Hammare på skrivbord och skit. Min byrå är fortfarande väldigt primitiv: blå ikeakasse.)