Kommersiell kärlek?

Just nu sitter jag i tv-rummet/Dales kontor tillsammans med min brokiga 'familj'. Bonde söker fru rullar på tjockburken och alla är engagerade och insatta i böndernas förehavanden. Jag sitter mest och himlar med ögonen och stör mig på hela konceptet. Jag tycker bara att det är tragiskt. Och pinsamt. Det handlar om att framkalla kärlek. Kommersiell kärlek.

Allt bygger på förväntningar. Man bygger upp förväntningarna om man ska komma dit och bli stormförälskad. Och plötsligt har man nio rivaler dessutom. Känslorna svallar. Alla är störtförälskade efter en femminuters speeddate.

Inför ett helt kamerateam ska man tala ut vad man känner och berätta hur romantiskt det var när de mockade korna. Tillsammans med de sju andra tjejerna. Och när frågorna "Hur ser du dig själv om fem år?" och "Blir du rädd inför tanken att skaffa barn?" dyker upp gäller det att svara rätt. Inte nödvändigtvis vad man själv känner.

Under stela förhållande, kamerateam, halva Sveriges befolkning och uppdiktade känslor kan man tydligen framkalla kärlek. Men vad händer med dem som åkt ut? De som inte bönderna var så intresserade av? Vad gör de med känslosvallarna när de inte längre syns i tv? Erbjuds de en treveckors terapi? Troligtvis inte.

Just nu kysser en av bönderna en av tjejerna.

Nej vet ni vad. Kärlek är inget man hittar på. Skapar. Presterar. Framkallar. Kärlek är en gåva.


(Christian hälsar att han är bäst.)