söndag 20 februari 2011

Är man vuxen när man inte vill köpa paprikor för att de är fulla av miljögifter?

Eller är man vuxen när man gjort högskoleprovet? Eller har man, två barn, volvo, ica-kort och villa? Eller när man har lärt sig av erfarenhet att man inte ska stå upp på en snurrstol? Är man vuxen när man slutat köpa en stor påse lördagsgodis till sig själv? Eller är det när man insett att a-kassa, lill-lördag, lördag och ångestsöndag inte är tillräckligt i livet? Eller när man slutat köpa eldorado och euroshopper för att man har råd med icas egna märke? Är det när man fyllt 25? Eller 35? Eller har vuxenhet något att göra med att uppnå en mental gräns?

ÄH! Jag vet inte! Och letar inte ens efter ett svar. Eller kanske lite. För helt plötsligt känner jag mig vuxen. Eller tråkig snarare. Och det är ju allmänt känt att de är synonymer. Eller?

Jag tror att man är vuxen när man blivit realistisk, och ja, tråkigt som sagt. I alla fall är jag där nu. Jag har skyfflat undan mina fåfänga drömmar om att bli världsledande modeskapare, rockstjärna, Moder Theresa, oscarsvinnare och isprinsessa. Jag har anmält mig till högskoleprovet, skrivit mig i bostadskö och väntar på att det ska bli den 15 mars så jag kan söka någon seriös utbildning på studera.

Inte konstigt att en ganska torftig känsla infinner sig och jag känner mig tråkig. När min värld, bubbla, kalla-det-vad-ni-vill, dröm, brukar dansa i rött, lila, blått, grönt och gult. Som ett stort knippe ballonger som man släpper mot himlen en solig sommardag. Ungefär så.

Och så kommer småbarnsmamman som faktiskt har både volvo och villa och säger: Nej Anna! Du är INTE vuxen! Du har helt enkelt inte vad som krävs!

Och ÅH vad jag suckar av lättnad och springer ut i köket och blåser upp nya ballonger!

lördag 5 februari 2011

Wouldn't it be nice?

En kompis sa en gång till mig "Anna, jag har nog aldrig mött någon som lever så mycket i sin egen värld som du!". Och självklart hade han helt rätt. Jag har läst alldeles för många böcker. Sett alldeles för många filmer. Drömt alldeles för mycket. Varit alldeles lost in Austen! Tro mig, jag har försökt skärpa mig och vara lite normal. Men jag är en hopplös drömmare och romantiker utan hopp om bättring.

Men jag har börjat läsa en väldigt intressant bok: "Wild at heart" av John Edlredge . Den handlar kort och gott om män. Hur de egentligen är. Tänker. Drömmer. (Boken om kvinnor heter "Captivating".) Och den här meningen fångade mitt intresse:

"They may be misplaced, forgotten or misdirected, but in the heart of every man is a desperate desire for a battle to fight, an adventure to live and a beauty to rescue."

Så har ni blivit vilseledda av dagens media om machomän som inte vill ha något annat än ett one night stand eller två. En superkarriär. Några glas öl på kvällen. Och total frihet. Då har vi nu spräckt den bubblan. Det finns ett djup i mäns hjärtan. Kanske gömt djupt inne. Men någonstans där inne finns prinsen på den vita springaren!

Är det inte helt fantastiskt?! För vad är det vi kvinnor vill ha? Jo just det! Vi vill vara mitt i ett äventyr. Vi vill bli uppvaktade av gentlemannen. Och mest av allt vill vi vara den hjälplösa jungfrun som blir räddade av prinsen. Vi vill sitta trygga framför honom på hästen och rida mot solnedgången till hans slott. Och där kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar!

Enligt min teori för jag börja drömma igen. För så länge det finns liv finns det hopp. Och eftersom det finns hopp finns det liv. Alltså levande prinsar! Tada!

Låt dedikerad till dagens ämne: Wouldn't it be nice