My little pony

Det är så kallt att man inte kan spänna fast sadeln. Fingrarna fumlar. Tårna har man för länge sedan tappat kontakten med. Näsan rinner. Hästarna luktar bajs. Men ändå är det romantiskt. Och helt underbart. Lite Emil i Lönneberga-känsla faktiskt. Hästarnas vinterpäls är fantastisk. Rytmen är avkopplande. Eller adrenalinkickande. Naturen är breathtaking. Snön gnistrar. Det fattas bara en lång fladdrande klänning och en prins på springaren intill för att fullända sagokänslan.

Min barndomslängtan har äntligen blivit verklighet. I färgsprakande lövfärger, spöregn och idag 10 minusgrader har jag skrittat, travat, galopperat och inte ramlat av en enda gång. Jag ser smällfet ut i mina tre tröjor och vinterjacka. Men "min" isländare Pila skrattar inte åt det.

Väva

Vem hade kunnat ana att vävning är kul?

Kommersiell kärlek?

Just nu sitter jag i tv-rummet/Dales kontor tillsammans med min brokiga 'familj'. Bonde söker fru rullar på tjockburken och alla är engagerade och insatta i böndernas förehavanden. Jag sitter mest och himlar med ögonen och stör mig på hela konceptet. Jag tycker bara att det är tragiskt. Och pinsamt. Det handlar om att framkalla kärlek. Kommersiell kärlek.

Allt bygger på förväntningar. Man bygger upp förväntningarna om man ska komma dit och bli stormförälskad. Och plötsligt har man nio rivaler dessutom. Känslorna svallar. Alla är störtförälskade efter en femminuters speeddate.

Inför ett helt kamerateam ska man tala ut vad man känner och berätta hur romantiskt det var när de mockade korna. Tillsammans med de sju andra tjejerna. Och när frågorna "Hur ser du dig själv om fem år?" och "Blir du rädd inför tanken att skaffa barn?" dyker upp gäller det att svara rätt. Inte nödvändigtvis vad man själv känner.

Under stela förhållande, kamerateam, halva Sveriges befolkning och uppdiktade känslor kan man tydligen framkalla kärlek. Men vad händer med dem som åkt ut? De som inte bönderna var så intresserade av? Vad gör de med känslosvallarna när de inte längre syns i tv? Erbjuds de en treveckors terapi? Troligtvis inte.

Just nu kysser en av bönderna en av tjejerna.

Nej vet ni vad. Kärlek är inget man hittar på. Skapar. Presterar. Framkallar. Kärlek är en gåva.


(Christian hälsar att han är bäst.)

Resfeber

Jag vill resa. Långt. Eller kort. Helst till Frankrike. Paris. Men Reykjavik, Wien eller Edinbourgh skulle jag inte tacka nej till. Inte St Petersburg, Nairobi eller Berlin heller.

Jag vill flanera på smala gator. Dricka te och äta macarons på Ladurée. Sitta i en park och kisa mot solen. Smyga in i en alldeles för stor katedral och tända ljus. Titta på antikt porslin och spruckna läderväskor på en marknad. Köpa färgglada klänningar. Lyssna på gatumusiker och skratta åt clownen. Gå på restaurang sent på kvällen.

Vill du åka med mig?

Jag skyller nog min feber på Lovisas blogg.

Utsällning

Här kommer lite bilder från utställningen som jag lovade. Den fåniga katten har jag sytt och konstigt nog sålt. Sockerskålen och muggen har jag drejat. Men ingen raku, utan vanlig stengodsbränning.

Here's some photos from our art exhibition. I have sewn the silly kitten and astonishingly sold it. I have thrown the sugar bowl and the mug. It's not raku, but normal stonewareglaze.