Musician, please take heed

I höstens mörker har jag kommit på en mysig sysselsättning för att inte bli mörkrädd. Vad du behöver är: en filt, spotify, en stor kopp te, stickor/virknål och garn. Sedan kurar du ihop dig i sängen, alternativt en skön soffa, med tekoppen inom räckhåll, ladda ner min supermysiga sportifylista och finally, sticka!

Åtminstone. Lyssna på det här. Det kommer lysa upp höstmörkret. Det är sant.

In the dark pitch autumn-night, I have come at a good job of not being afraid of the dark. What you need is: a blanket, Spotify, a large cup of tea, knittingneedles / crochet hook and yarn. Then you make yourself comfortable in your bed, or a nice sofa, with the teacup within reach, download my supercozy sportifyplaylist and finally, knit!

At least. Listen to this. It will light up the dark days of autumn. It's true.

Raku

I skolan har vi underhållit oss med att bränna raku - en gammal japansk metod att bränna keramik. Något av det bästa med att jobba med keramik är att det är lite som julafton varje gång man öppnar ugnen efter en bränning. Leran lever sitt eget liv och struntar ganska mycket i hur jag vill att det ska se ut. Med rakubränning är det ännu mer spännande, för då skiter leran fullständigt hur jag vill ha det. Och reslutatet blir minst sagt oväntat. Överraskande.

Man bränner utomhus i tunnor täckta med keramiskt fiber. Här har vi lagt ner våra glaserade gods.

Sedan tänder man på och ökar gasolen allt eftersom. Tills det är si så där 900 grader varmt.

Man lyfter ut godset när det är som varmast och lägger ner det i en annan tunna, fylld med sågspån. Eld = bra i rakubränning. (Ni kommer se varför sen.)

När man lyfter ut godset är det varmt och silvrigt och blankt och fint och mycket sotigt. Så det som väntar är skrubb med borste och svinto tills allt sot är borta och det kan se ut så här:

Vitt med krackeleringar. Nice. Kopparblankt. Nice. Svart. Nice.
Det här är bara en väldigt liten del av allt vi brände. Vill ni se det i sin helhet och snyggare saker? Kom till vår utställning på Glimåkra Folkhögskola imorgon, på fredag eller på lördag vettja! (Annars, vänta tills jag fotat utställningen. Men ni vet hur seg jag är på att uppdatera min blogg. Just a hint.)

Och finally. Min klass (och jag) är otroligt snygga.

Noselake

I helgen befinner jag mig i Nässjö. Min fula gamla hemstad välkomnade mig med snö. Sedan snöblask. Och tillslut regn. Men värmen hemma tinade upp mig, trots att 'Prince of Persia' var så dålig att vi inte orkade se klart den. Och trots att mina tre syskon röstade på att jag skulle spela mamma, vilket innebär att jag får ta hand om all disk och matlagning och städning och andra trista sysslor. Men jag är glad ändå. För blåbärspajen var inte såå trist att göra.

This weekend I will be in Nässjö. My ugly old hometown welcomed me with snow. Then sleet. And finally rain. But the warmth at home thawed me, even though the 'Prince of Persia' was so bad we could not manage to watch it to the end. And despite the fact that my three siblings have voted for me to play mother, so that I can take care of all washing and cooking and cleaning and other boring tasks. But I'm happy anyway. For the blueberry pie was not sooo boring to do.

Mormors rutor

I helgen har jag riktigt nördat mig! Som en drogmissbrukare drogar har jag virkat. Virkat. Virkat. Jag hann klart med min sjal som jag ville. Och den är ljuvligt cerise. Med ljuvliga nyanser. Ljuvligt varm. Ljuvligt skön. Och ljuvligt fin, om jag får säga det själv.

This weekend I've been a really geeky! Like a drug-addict uses drugs, I crochet. Crochet. Crochet. And I finished it in 3 days as I wanted. And it is lovely cerise. With lovely hues. Lovely warm. Lovely comfy. And just looking lovely, if I may say so myself.

En höstpromenix

Ni tycker säkert jag är konstig som tycker att hösten är den bästa årstiden. Men det är bara för att hösten hela tiden blir nertittad på. Smutstalad. Allt man hör om hösten är hur kallt och kyligt och grått det är. Nej nej NEJ! Det är så fel! Hösten är så galet försprakande och mysig att jag inte kan få nog! Titta på de här bilderna från gårdagens långpromenad och tänk om:

You probably think I'm weird to think that autumn is the best season. But it is just because everything you hear about the autumn is the bad parts. Cold and chilly and gray it is. No no NO! It is so wrong! Autumn is so crazily richly coloured and cozy that I can not get enough! Look at these pictures from yesterday's long walk and think twice:

Älska mer

Ibland blir jag otroligt trött på svenskheten. Speciellt när den blir så uppenbar när jag bor i ett internationellt hus (för att uttrycka det på ett flashigt sätt). Det som stör mig idag är att det i Sverige är helt okej att rabbla upp alla saker man älskar. "Jag älskar potatismos!". "Åh, jag bara älskar hösten!". "Jag äääälskar den och den och den här artisten!". "Spela gitarr är det bästa jag vet!". "Jag älskar blått!". Osv osv i all evighet. Det är hur lätt som helst att säga. Att tala vitt och brett om hur mycket man älskar något. Ordet älska har blivit ett uttryck för något trivialt. Hur mycket värde sitter i det ordet idag egentligen?

Men varför är det så vansinnigt svårt att säga till någon "jag tycker om dig"? Det vågar vi inte säga. Då blir det plötsligt personligt. Eller vad är det det beror på? Vad vi borde säga är "Jag älskar att äta potatismos med dig!". "Åh, vad jag älskar dig i höstfärger!". "Jag älskar att lyssna på den här artisten, för då tänker jag på dig!". "Spela gitarr för dig är något av det bästa jag vet!". "Jag älskar dig!".

Nej. Tyck galet mycket om något. Äska någon. Och framför allt, säg det! Gör inte ordet älska till något obetydligt. För när du väl ska uttrycka dina översvallande känslor för någon, vilket ord ska du då använda? Jag skulle inte bli så glad över att höra att du tycker lika mycket om mig som potatismos!


Sometimes I get incredibly tired of the Swedish character. Especially when it becomes so obvious when I live in an international house (to put it in a flashy way). What bothers me today is that in Sweden it is okay to recite all the things you love. "I love mashed potatoes!". "Oh, I just love the autumn!". "I looove this and this and this artist!". "Playing guitar is the best I know!". "I love the blue colour!". Etc., etc. for all eternity. It's easypeasy to say. To talk at great length about how much you love something. The word 'love' has become an expression of something trivial. How much value is in the word today, anyway?

But why is it so insanely hard to tell someone "I like you"? We don't dare. Then it suddenly would be personal. Or what is it? What we should say is "I love to eat mashed potatoes with you!". "Oh, how I love you in the autumn colours!". "I love listening to this artist, because then I think of you!". "Playing the guitar for you is one of the best things I know!". "I love you!".

No. Like something a lot. Love someone. And above all, say it! Do not make the word love into something of no significant. For once you should express your overwhelming feelings for someone, what word should you use? I would not be so happy to hear that you think as much about me as mashed potatoes!