Är man vuxen när man inte vill köpa paprikor för att de är fulla av miljögifter?

Eller är man vuxen när man gjort högskoleprovet? Eller har man, två barn, volvo, ica-kort och villa? Eller när man har lärt sig av erfarenhet att man inte ska stå upp på en snurrstol? Är man vuxen när man slutat köpa en stor påse lördagsgodis till sig själv? Eller är det när man insett att a-kassa, lill-lördag, lördag och ångestsöndag inte är tillräckligt i livet? Eller när man slutat köpa eldorado och euroshopper för att man har råd med icas egna märke? Är det när man fyllt 25? Eller 35? Eller har vuxenhet något att göra med att uppnå en mental gräns?

ÄH! Jag vet inte! Och letar inte ens efter ett svar. Eller kanske lite. För helt plötsligt känner jag mig vuxen. Eller tråkig snarare. Och det är ju allmänt känt att de är synonymer. Eller?

Jag tror att man är vuxen när man blivit realistisk, och ja, tråkigt som sagt. I alla fall är jag där nu. Jag har skyfflat undan mina fåfänga drömmar om att bli världsledande modeskapare, rockstjärna, Moder Theresa, oscarsvinnare och isprinsessa. Jag har anmält mig till högskoleprovet, skrivit mig i bostadskö och väntar på att det ska bli den 15 mars så jag kan söka någon seriös utbildning på studera.

Inte konstigt att en ganska torftig känsla infinner sig och jag känner mig tråkig. När min värld, bubbla, kalla-det-vad-ni-vill, dröm, brukar dansa i rött, lila, blått, grönt och gult. Som ett stort knippe ballonger som man släpper mot himlen en solig sommardag. Ungefär så.

Och så kommer småbarnsmamman som faktiskt har både volvo och villa och säger: Nej Anna! Du är INTE vuxen! Du har helt enkelt inte vad som krävs!

Och ÅH vad jag suckar av lättnad och springer ut i köket och blåser upp nya ballonger!

Wouldn't it be nice?

En kompis sa en gång till mig "Anna, jag har nog aldrig mött någon som lever så mycket i sin egen värld som du!". Och självklart hade han helt rätt. Jag har läst alldeles för många böcker. Sett alldeles för många filmer. Drömt alldeles för mycket. Varit alldeles lost in Austen! Tro mig, jag har försökt skärpa mig och vara lite normal. Men jag är en hopplös drömmare och romantiker utan hopp om bättring.

Men jag har börjat läsa en väldigt intressant bok: "Wild at heart" av John Edlredge . Den handlar kort och gott om män. Hur de egentligen är. Tänker. Drömmer. (Boken om kvinnor heter "Captivating".) Och den här meningen fångade mitt intresse:

"They may be misplaced, forgotten or misdirected, but in the heart of every man is a desperate desire for a battle to fight, an adventure to live and a beauty to rescue."

Så har ni blivit vilseledda av dagens media om machomän som inte vill ha något annat än ett one night stand eller två. En superkarriär. Några glas öl på kvällen. Och total frihet. Då har vi nu spräckt den bubblan. Det finns ett djup i mäns hjärtan. Kanske gömt djupt inne. Men någonstans där inne finns prinsen på den vita springaren!

Är det inte helt fantastiskt?! För vad är det vi kvinnor vill ha? Jo just det! Vi vill vara mitt i ett äventyr. Vi vill bli uppvaktade av gentlemannen. Och mest av allt vill vi vara den hjälplösa jungfrun som blir räddade av prinsen. Vi vill sitta trygga framför honom på hästen och rida mot solnedgången till hans slott. Och där kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar!

Enligt min teori för jag börja drömma igen. För så länge det finns liv finns det hopp. Och eftersom det finns hopp finns det liv. Alltså levande prinsar! Tada!

Låt dedikerad till dagens ämne: Wouldn't it be nice

Promise less and do more

Mitt nya år inleddes med fyrverkerier på stranden i Åhus. Som vanligt kommer jag på vid så där fem i tolv att det finns något som heter nyårslöften. Och som vanligt hinner jag inte komma på något vettigt på de där fem minuterna. Utan varje år tar jag hjälp av min kära vän efterkonstruktion. Och förra året efterkonstruerade jag dessa löften (bland annat):

1. Göra något vettigt av våren 2010 (jag gick bibelskola, men skolkade mycket.)
2. Säga minst ett hej till en kille som jag spanat in (vilket jag inte gjorde, utan fortsatte bara titta i smyg på hans bruna ögon.)
3. Träna skitmycket och få supersnygg kropp (jag tränade en massa, men blev bara tjockare ändå.)

Men nyårslöften är i vilket fall sjukt meningslöst och överskattat. Seriöst, vem har någon gång hållit ett?! Så i år sätter jag bara löften som jag definitivt kommer hålla:

1. Gå minst 10 steg om dagen.
2. Bada utomhus i sommar och dansa runt midsommarstången.
3. Äta mycket grönsaker.
4. Sova tills jag vaknar.
5. Använda jeans då och då.

My little pony

Det är så kallt att man inte kan spänna fast sadeln. Fingrarna fumlar. Tårna har man för länge sedan tappat kontakten med. Näsan rinner. Hästarna luktar bajs. Men ändå är det romantiskt. Och helt underbart. Lite Emil i Lönneberga-känsla faktiskt. Hästarnas vinterpäls är fantastisk. Rytmen är avkopplande. Eller adrenalinkickande. Naturen är breathtaking. Snön gnistrar. Det fattas bara en lång fladdrande klänning och en prins på springaren intill för att fullända sagokänslan.

Min barndomslängtan har äntligen blivit verklighet. I färgsprakande lövfärger, spöregn och idag 10 minusgrader har jag skrittat, travat, galopperat och inte ramlat av en enda gång. Jag ser smällfet ut i mina tre tröjor och vinterjacka. Men "min" isländare Pila skrattar inte åt det.

Väva

Vem hade kunnat ana att vävning är kul?

Kommersiell kärlek?

Just nu sitter jag i tv-rummet/Dales kontor tillsammans med min brokiga 'familj'. Bonde söker fru rullar på tjockburken och alla är engagerade och insatta i böndernas förehavanden. Jag sitter mest och himlar med ögonen och stör mig på hela konceptet. Jag tycker bara att det är tragiskt. Och pinsamt. Det handlar om att framkalla kärlek. Kommersiell kärlek.

Allt bygger på förväntningar. Man bygger upp förväntningarna om man ska komma dit och bli stormförälskad. Och plötsligt har man nio rivaler dessutom. Känslorna svallar. Alla är störtförälskade efter en femminuters speeddate.

Inför ett helt kamerateam ska man tala ut vad man känner och berätta hur romantiskt det var när de mockade korna. Tillsammans med de sju andra tjejerna. Och när frågorna "Hur ser du dig själv om fem år?" och "Blir du rädd inför tanken att skaffa barn?" dyker upp gäller det att svara rätt. Inte nödvändigtvis vad man själv känner.

Under stela förhållande, kamerateam, halva Sveriges befolkning och uppdiktade känslor kan man tydligen framkalla kärlek. Men vad händer med dem som åkt ut? De som inte bönderna var så intresserade av? Vad gör de med känslosvallarna när de inte längre syns i tv? Erbjuds de en treveckors terapi? Troligtvis inte.

Just nu kysser en av bönderna en av tjejerna.

Nej vet ni vad. Kärlek är inget man hittar på. Skapar. Presterar. Framkallar. Kärlek är en gåva.


(Christian hälsar att han är bäst.)

Resfeber

Jag vill resa. Långt. Eller kort. Helst till Frankrike. Paris. Men Reykjavik, Wien eller Edinbourgh skulle jag inte tacka nej till. Inte St Petersburg, Nairobi eller Berlin heller.

Jag vill flanera på smala gator. Dricka te och äta macarons på Ladurée. Sitta i en park och kisa mot solen. Smyga in i en alldeles för stor katedral och tända ljus. Titta på antikt porslin och spruckna läderväskor på en marknad. Köpa färgglada klänningar. Lyssna på gatumusiker och skratta åt clownen. Gå på restaurang sent på kvällen.

Vill du åka med mig?

Jag skyller nog min feber på Lovisas blogg.

Utsällning

Här kommer lite bilder från utställningen som jag lovade. Den fåniga katten har jag sytt och konstigt nog sålt. Sockerskålen och muggen har jag drejat. Men ingen raku, utan vanlig stengodsbränning.

Here's some photos from our art exhibition. I have sewn the silly kitten and astonishingly sold it. I have thrown the sugar bowl and the mug. It's not raku, but normal stonewareglaze.

Musician, please take heed

I höstens mörker har jag kommit på en mysig sysselsättning för att inte bli mörkrädd. Vad du behöver är: en filt, spotify, en stor kopp te, stickor/virknål och garn. Sedan kurar du ihop dig i sängen, alternativt en skön soffa, med tekoppen inom räckhåll, ladda ner min supermysiga sportifylista och finally, sticka!

Åtminstone. Lyssna på det här. Det kommer lysa upp höstmörkret. Det är sant.

In the dark pitch autumn-night, I have come at a good job of not being afraid of the dark. What you need is: a blanket, Spotify, a large cup of tea, knittingneedles / crochet hook and yarn. Then you make yourself comfortable in your bed, or a nice sofa, with the teacup within reach, download my supercozy sportifyplaylist and finally, knit!

At least. Listen to this. It will light up the dark days of autumn. It's true.

Raku

I skolan har vi underhållit oss med att bränna raku - en gammal japansk metod att bränna keramik. Något av det bästa med att jobba med keramik är att det är lite som julafton varje gång man öppnar ugnen efter en bränning. Leran lever sitt eget liv och struntar ganska mycket i hur jag vill att det ska se ut. Med rakubränning är det ännu mer spännande, för då skiter leran fullständigt hur jag vill ha det. Och reslutatet blir minst sagt oväntat. Överraskande.

Man bränner utomhus i tunnor täckta med keramiskt fiber. Här har vi lagt ner våra glaserade gods.

Sedan tänder man på och ökar gasolen allt eftersom. Tills det är si så där 900 grader varmt.

Man lyfter ut godset när det är som varmast och lägger ner det i en annan tunna, fylld med sågspån. Eld = bra i rakubränning. (Ni kommer se varför sen.)

När man lyfter ut godset är det varmt och silvrigt och blankt och fint och mycket sotigt. Så det som väntar är skrubb med borste och svinto tills allt sot är borta och det kan se ut så här:

Vitt med krackeleringar. Nice. Kopparblankt. Nice. Svart. Nice.
Det här är bara en väldigt liten del av allt vi brände. Vill ni se det i sin helhet och snyggare saker? Kom till vår utställning på Glimåkra Folkhögskola imorgon, på fredag eller på lördag vettja! (Annars, vänta tills jag fotat utställningen. Men ni vet hur seg jag är på att uppdatera min blogg. Just a hint.)

Och finally. Min klass (och jag) är otroligt snygga.