My little pony

Det är så kallt att man inte kan spänna fast sadeln. Fingrarna fumlar. Tårna har man för länge sedan tappat kontakten med. Näsan rinner. Hästarna luktar bajs. Men ändå är det romantiskt. Och helt underbart. Lite Emil i Lönneberga-känsla faktiskt. Hästarnas vinterpäls är fantastisk. Rytmen är avkopplande. Eller adrenalinkickande. Naturen är breathtaking. Snön gnistrar. Det fattas bara en lång fladdrande klänning och en prins på springaren intill för att fullända sagokänslan.

Min barndomslängtan har äntligen blivit verklighet. I färgsprakande lövfärger, spöregn och idag 10 minusgrader har jag skrittat, travat, galopperat och inte ramlat av en enda gång. Jag ser smällfet ut i mina tre tröjor och vinterjacka. Men "min" isländare Pila skrattar inte åt det.

Väva

Vem hade kunnat ana att vävning är kul?

Kommersiell kärlek?

Just nu sitter jag i tv-rummet/Dales kontor tillsammans med min brokiga 'familj'. Bonde söker fru rullar på tjockburken och alla är engagerade och insatta i böndernas förehavanden. Jag sitter mest och himlar med ögonen och stör mig på hela konceptet. Jag tycker bara att det är tragiskt. Och pinsamt. Det handlar om att framkalla kärlek. Kommersiell kärlek.

Allt bygger på förväntningar. Man bygger upp förväntningarna om man ska komma dit och bli stormförälskad. Och plötsligt har man nio rivaler dessutom. Känslorna svallar. Alla är störtförälskade efter en femminuters speeddate.

Inför ett helt kamerateam ska man tala ut vad man känner och berätta hur romantiskt det var när de mockade korna. Tillsammans med de sju andra tjejerna. Och när frågorna "Hur ser du dig själv om fem år?" och "Blir du rädd inför tanken att skaffa barn?" dyker upp gäller det att svara rätt. Inte nödvändigtvis vad man själv känner.

Under stela förhållande, kamerateam, halva Sveriges befolkning och uppdiktade känslor kan man tydligen framkalla kärlek. Men vad händer med dem som åkt ut? De som inte bönderna var så intresserade av? Vad gör de med känslosvallarna när de inte längre syns i tv? Erbjuds de en treveckors terapi? Troligtvis inte.

Just nu kysser en av bönderna en av tjejerna.

Nej vet ni vad. Kärlek är inget man hittar på. Skapar. Presterar. Framkallar. Kärlek är en gåva.


(Christian hälsar att han är bäst.)

Resfeber

Jag vill resa. Långt. Eller kort. Helst till Frankrike. Paris. Men Reykjavik, Wien eller Edinbourgh skulle jag inte tacka nej till. Inte St Petersburg, Nairobi eller Berlin heller.

Jag vill flanera på smala gator. Dricka te och äta macarons på Ladurée. Sitta i en park och kisa mot solen. Smyga in i en alldeles för stor katedral och tända ljus. Titta på antikt porslin och spruckna läderväskor på en marknad. Köpa färgglada klänningar. Lyssna på gatumusiker och skratta åt clownen. Gå på restaurang sent på kvällen.

Vill du åka med mig?

Jag skyller nog min feber på Lovisas blogg.

Utsällning

Här kommer lite bilder från utställningen som jag lovade. Den fåniga katten har jag sytt och konstigt nog sålt. Sockerskålen och muggen har jag drejat. Men ingen raku, utan vanlig stengodsbränning.

Here's some photos from our art exhibition. I have sewn the silly kitten and astonishingly sold it. I have thrown the sugar bowl and the mug. It's not raku, but normal stonewareglaze.

Musician, please take heed

I höstens mörker har jag kommit på en mysig sysselsättning för att inte bli mörkrädd. Vad du behöver är: en filt, spotify, en stor kopp te, stickor/virknål och garn. Sedan kurar du ihop dig i sängen, alternativt en skön soffa, med tekoppen inom räckhåll, ladda ner min supermysiga sportifylista och finally, sticka!

Åtminstone. Lyssna på det här. Det kommer lysa upp höstmörkret. Det är sant.

In the dark pitch autumn-night, I have come at a good job of not being afraid of the dark. What you need is: a blanket, Spotify, a large cup of tea, knittingneedles / crochet hook and yarn. Then you make yourself comfortable in your bed, or a nice sofa, with the teacup within reach, download my supercozy sportifyplaylist and finally, knit!

At least. Listen to this. It will light up the dark days of autumn. It's true.

Raku

I skolan har vi underhållit oss med att bränna raku - en gammal japansk metod att bränna keramik. Något av det bästa med att jobba med keramik är att det är lite som julafton varje gång man öppnar ugnen efter en bränning. Leran lever sitt eget liv och struntar ganska mycket i hur jag vill att det ska se ut. Med rakubränning är det ännu mer spännande, för då skiter leran fullständigt hur jag vill ha det. Och reslutatet blir minst sagt oväntat. Överraskande.

Man bränner utomhus i tunnor täckta med keramiskt fiber. Här har vi lagt ner våra glaserade gods.

Sedan tänder man på och ökar gasolen allt eftersom. Tills det är si så där 900 grader varmt.

Man lyfter ut godset när det är som varmast och lägger ner det i en annan tunna, fylld med sågspån. Eld = bra i rakubränning. (Ni kommer se varför sen.)

När man lyfter ut godset är det varmt och silvrigt och blankt och fint och mycket sotigt. Så det som väntar är skrubb med borste och svinto tills allt sot är borta och det kan se ut så här:

Vitt med krackeleringar. Nice. Kopparblankt. Nice. Svart. Nice.
Det här är bara en väldigt liten del av allt vi brände. Vill ni se det i sin helhet och snyggare saker? Kom till vår utställning på Glimåkra Folkhögskola imorgon, på fredag eller på lördag vettja! (Annars, vänta tills jag fotat utställningen. Men ni vet hur seg jag är på att uppdatera min blogg. Just a hint.)

Och finally. Min klass (och jag) är otroligt snygga.

Noselake

I helgen befinner jag mig i Nässjö. Min fula gamla hemstad välkomnade mig med snö. Sedan snöblask. Och tillslut regn. Men värmen hemma tinade upp mig, trots att 'Prince of Persia' var så dålig att vi inte orkade se klart den. Och trots att mina tre syskon röstade på att jag skulle spela mamma, vilket innebär att jag får ta hand om all disk och matlagning och städning och andra trista sysslor. Men jag är glad ändå. För blåbärspajen var inte såå trist att göra.

This weekend I will be in Nässjö. My ugly old hometown welcomed me with snow. Then sleet. And finally rain. But the warmth at home thawed me, even though the 'Prince of Persia' was so bad we could not manage to watch it to the end. And despite the fact that my three siblings have voted for me to play mother, so that I can take care of all washing and cooking and cleaning and other boring tasks. But I'm happy anyway. For the blueberry pie was not sooo boring to do.

Mormors rutor

I helgen har jag riktigt nördat mig! Som en drogmissbrukare drogar har jag virkat. Virkat. Virkat. Jag hann klart med min sjal som jag ville. Och den är ljuvligt cerise. Med ljuvliga nyanser. Ljuvligt varm. Ljuvligt skön. Och ljuvligt fin, om jag får säga det själv.

This weekend I've been a really geeky! Like a drug-addict uses drugs, I crochet. Crochet. Crochet. And I finished it in 3 days as I wanted. And it is lovely cerise. With lovely hues. Lovely warm. Lovely comfy. And just looking lovely, if I may say so myself.

En höstpromenix

Ni tycker säkert jag är konstig som tycker att hösten är den bästa årstiden. Men det är bara för att hösten hela tiden blir nertittad på. Smutstalad. Allt man hör om hösten är hur kallt och kyligt och grått det är. Nej nej NEJ! Det är så fel! Hösten är så galet försprakande och mysig att jag inte kan få nog! Titta på de här bilderna från gårdagens långpromenad och tänk om:

You probably think I'm weird to think that autumn is the best season. But it is just because everything you hear about the autumn is the bad parts. Cold and chilly and gray it is. No no NO! It is so wrong! Autumn is so crazily richly coloured and cozy that I can not get enough! Look at these pictures from yesterday's long walk and think twice: